Det känns som att tempot ökat något otroligt, framför allt nu under julen. Folk rör sig fortare, stressar över paket, pengar och umgänge med familjen. Allt ska hinnas med, saker ska avslutas och snart är det ett nytt år och då ska det nya livet
börja. Mer träning, bättre mat, mindre nikotin, alkohol och socker. Mindre stress och mer tid för familjen. Men först efter nyår, nu är stressen och ångesten fortfarande legitim.
Jag orkar inte stressa längre. Tidigare under året var mitt stresspåslag enormt, som jag nämnt i tidigare inlägg, så jag känner att jag fyllt min kvot för i år. Folk försöker intala sig själva, och sin omgivning, att de inte alls känner sig stressade
utan har allt under kontroll. Samtidigt andas de högt upp i bröstkorgen, halsmusklerna är spända och rösten något gäll.
Eftersom jag också brukade förneka att jag kände mig stressad, trots att det var fullständigt kaos i mitt inre, så ser jag ofta de små tecknen hos andra. Det känns som en svaghet att inte orka med allt det som andra tycks klara av - att hitta en
balans mellan alla delar i livet och samtidigt behålla sin psykiska hälsa när det stormar från något håll.
Dock har jag insett att det är samhället som är sjukt, inte individen. Orimliga krav ställs, både inifrån oss själva och utifrån. Krav som gör oss sjuka. Som jag nämnt tidigare så har jag valt att skala av så mycket som möjligt, och på så sätt
dra ner stressnivåerna. Jag vaknar fortfarande med tusen tankar i huvudet på morgonen, men har blivit bättre på att strukturera bland dem och välja ut vilka jag ska agera på och vilka som ska ignoreras.
Tidigare ville jag alldeles för mycket, var igång hela tiden och hade svårt att varva ner, koncentrera mig på saker en längre stund och att sova sammanhängande på nätterna. När jag blev sjukskriven för ryggen för cirka en månad sedan fick jag tid
att stanna upp och på allvar ta tag i det som inte fungerade. Att omvärdera, prioritera och faktiskt lyssna på mig själv.
Det är dock en process. De i samhället som kör på, offrar sig, presterar på topp, är ofta de som premieras. Vi förväntas vara maskiner som stänger av och bara kör på. Jag har sett en del människor bli utbrända, och många återhämtar sig aldrig igen.
De är en produkt av ett sjukt samhälle med skeva värderingar som borde ifrågasättas och omstruktureras.
Det tar tid att bryta invanda tankar och beteenden, men man har allt att vinna på att börja ifrågasätta sig själv, sin situation och samhället om man känner att något skaver.
