Det känns som att vänskapsrelationer blivit flyktigare än någonsin. En klumpig kommentar, missriktad välvilja, ett icke önskvärt svar på en fråga eller en ny partner kan avsluta en lång vänskap på sekunden. Inget intresse av att vilja förstå, ägna sig
åt en stunds självrannsakan eller ens ställa en följdfråga för att ta reda på vad som egentligen menats med det som sagts.
För många är det lättare att bryta vänskapen, att unfrienda på Facebook och skaffa nya vänner. Jag investerar mycket i vänskap. Det tar tid för mig att släppa in och öppna upp, det krävs ofta många år och mycket tillit. En egenskap jag har mot de
jag tycker om är lojalitet, på gott och ont.
Jag står upp för mina vänner, men kan även vara något överbeskyddande eftersom jag inte vill se dem må dåligt på grund av misstag de gör och tvivelaktiga partners de träffar. Detta har gjort att jag uppfattats som dömande mot vissa, vilket varit helt
sant. Min lojalitet har stundtals varit på maffianivå, vilket inte uppskattats av alla, och därför har jag tonat ner och låtit folk göra sina egna misstag och be om en åsikt istället för att bli ofrivilligt matad med den.
För de som väljer att bryta vänskap tycks det inte spela så stor roll ifall de varit vän med den andra personen under många år eller om det ens är en rationell handling att göra. Ofta handlar det nog om folks egon, de känner sig ifrågasatta,
anklagade eller kränkta. De vill inte se sin egen del i konflikten, de har inte gjort fel och känner sig istället som offer i situationen. Då är det lättare att göra den andre till fiende, klippa banden och gå.
För mig är det obegripligt. När vissa före detta vänner betett sig så har jag stått kvar och undrat när vi ska ses för att reda ut missförståndet och fortsätta umgås. Ofta har jag väntat förgäves, mina försök har mötts av iskyla och oförmåga
att vilja förstå. Det är lättare att dra egna slutsatser och tycka illa om än att rannsaka, försöka mötas och förstå olikheter.
Det känns lite som vår tids problem. Folk har så mycket att göra, och så många människor omkring sig, att det varken finns tid till självrannsakan eller djupare relationer. Förbruka, förkasta, gå vidare. Jag har slutat försöka vinna gillande och lappa
ihop trasig vänskap. Inom mig vet jag att jag varken gjort eller sagt något oförlåtligt, saker jag sagt som råkat såra har jag bett om ursäkt för och min rygg är fri.
Dock tycks det varken finnas tid eller utrymme för mänsklighet, man förväntas förstå saker som inte sägs och agera utefter detta. Jag har inte sådana skills, jag har ännu inte lärt mig att läsa tankar eller tolka tystnad. Istället föredrar jag rakhet
och ärlighet, egenskaper som tycks göra vissa obekväma.
Många omkring mig hanterar struliga vänskapsrelationer och försöker förstå märkliga beteenden och vänner som gör slut utan förklaring. Själv försöker jag hantera människor i min omgivning genom att inte ha för höga förväntningar. Och
så ser jag till att välja ärliga, kommunikativa och självreflekterande vänner som jag vet finns kvar trots missförstånd och olika åsikter.
De vänner jag har i dag är guld, därför ångrar jag inte de felaktiga vänskapsval jag gjort längs vägen. Jag tänker ibland på de som försvann, men försöker inte längre förstå. För min egen sinnesfrids skull.
