mgaetani.blogg.se

Både min psykolog och min terapeut har rekommenderat böcker som jag läser för att förstå mig själv, och andra, bättre. Bitar faller på plats och dimman lättar men min största rädsla kvarstår - att få ett återfall och återigen hamna i det där svarta hålet. Så jag gör vad jag kan; läser psykologiböcker, pratar om det som gör ont, gör mängder av övningar, tränar, äter hälsosamt, umgås med bra människor, gosar med min katt, prioriterar vila och återhämtning och dricker kopiösa mängder smoothies. Jag försöker skala av, leva enligt mina värderingar och skaffa all kunskap som behövs för att fortsättningsvis hålla huvudet ovanför vattenytan. 

 

I en av böckerna jag läser, som handlar om ACT - Acceptance and Commitment Therapy - beskriver författaren fyra lyckomyter, som många av oss lever efter. De är följande:

 

Myt 1: Lycka är det naturliga tillståndet för alla människor

 

Vår kultur ensvisas med att hävda att människor är lyckliga av naturen. Statistiken är dock ett tydligt tecken på motsatsen - en av fem drabbas av depression och var tionde försöker någon gång begå självmord. Utöver psykisk ohälsa brottas folk även med andra problem så som ensamhet, skilsmässa, stress, relationsproblem, social isolering och fördomar. Många går omkring och tror att alla är lyckliga utom de själva, vilket ger upphov till ännu mer olycka.

 

 

Myt 2: Om jag inte är lycklig är det något fel på mig

 

I det västerländska samhället anses psykiskt lidande vara onormalt, en produkt av ett bristfälligt eller defekt sinnelag. Detta leder till att vi ofta kritiserar oss själva och tycker att vi är svaga eller dumma när vi upplever de smärtsamma tankar och känslor som i själva verket är oundvikliga. ACT-metoden bygger dock på ett annat antagande - den normala tankeprocessen hos en frisk, mänsklig hjärna leder oundvikligen till psykiskt lidande. Det är inget fel på dig, din hjärna gör bara det som evolutionen har bestämt att den ska göra.

 

 

Myt 3: För att få ett bättre liv måste vi göra oss av med alla negativa känslor

 

Vi lever i en kultur som är besatt av lycka och hur man finner den. Vi förväntas rensa ut alla negativa känslor och ersätta dem med positiva. En vacker teori, absolut, men verkligheten ser annorlunda ut. Det som vi sätter högt värde på här i livet för ofta med sig olika känslor, både angenäma och oangenäma. I en långvarig, nära relation kommer du att få uppleva positiva känslor i form av kärlek och glädje, men även negativa känslor som besvikelse och frustration - det är oundvikligt. Detta gäller så gott som alla meningsfulla projekt vi engagerar oss i.

 

 

Myt 4: Man måste ha kontroll över sina tankar och känslor

 

Vi har betydligt mindre makt över våra tankar och känslor än vi skulle vilja ha. Det finns en viss möjlighet att styra dem, men betydligt mindre än vad vissa "experter" vill få oss att tro. De flesta självhjälpsprogram har ett grundläggande påstående - Om du gör motstånd mot dina negativa tankar och inre bilder och istället fyller ditt sinne med positiva tankar och bilder kommer du att finna lyckan. Så enkelt är det dock inte. Positiva tankar kan få oss att må bättre ett tag, men eliminerar inte negativa tankar på längre sikt. Detsamma gäller de negativa känslorna, trycker du undan dem så kommer de tillbaka igen. Och igen. Denna myt är så allmänt accepterad att vi ofta känner oss misslyckade när vi inte klarar att styra över våra tankar och känslor.

 

 

Dessa myter strider mot vår mänskliga natur, men har ändå fått ett starkt fäste i vår kultur. Det leder till en strid vi aldrig kan vinna, en strid som skapar känslor av misslyckande.

 

Den senaste tiden har jag sett inåt en hel del, vilket varit både smärtsamt och utvecklande, och jag har börjat se hur sjukt vårt samhälle faktiskt är. Många mår dåligt men få pratar om det utan gömmer sig istället bakom en fasad av konstgjord lycka. Självutnämnda självhjälpsgurus bidrar genom att uppmuntra oss att "fokusera på det positiva" och att "radera negativa tankar". Jag blir enbart provocerad och försöker istället ge mitt bidrag till samhället - att vara ärlig, avskalad och att bejaka både det mörka och det ljusa.

 

Efter att ha kämpat i mörkret under lång tid börjar äntligen ljuset ta sig in. Det går inte snabbt, och jag är otålig, men känner ändå en väldig lycka när livet återigen strömmar igenom mig. Jag har stark intigritet, och släpper sällan folk för nära inpå, men har ändå valt att vara ärlig med min depression både på jobb och privat. Överlag har jag fått ett väldigt fint bemötande och flera av mina kollegor säger att jag fått ytterligare en erfarenhet som jag kan tillämpa på mitt jobb inom psykiatrin.

 

Vänner och familj har varit stöttande och tålmodiga, lyssnat på mina monologer om livets meningslöshet och mina märkliga tankar, utan att döma. Vissa människor drar sig undan, så är det alltid. Men ärlighet lönar sig oavsett, det får människor att våga öppna upp och leder till äkta möten. Stigmat kring psykisk ohälsa luckas sakta upp när allt fler vågar prata öppet och ärligt kring det som skaver. I vårt samhälle förväntas vi vara lyckliga jämt, annars har vi misslyckats. Det är inte realistiskt. Vår hjärna är designad för att upptäcka faror och potentiella hot för att på så sätt säkra vår överlevnad, negativa tankar ligger därför naturligt närmst till hands.

 

Jag tror det är viktigt att bejaka både mörkret och ljuset inom oss, inte enbart välja ljuset och låtsas att mörkret inte existerar. Att ta oss ur lyckofällan och inse att det är okej att känna olika slags känslor, dock utan att fastna i dem. Psykisk ohälsa är inget misslyckande, något jag själv fått kämpa en del med att inse. Jag har varit betydligt mer förstående vad gäller andra än mig själv och ansåg länge att jag borde sett varningstecknen tidigare eftersom jag själv jobbar inom psykiatrin. Först nu har jag kommit till en slags acceptans.

 

Många tror att det bara är till att "rycka upp sig", alltid personer som själva aldrig upplevt psykisk ohälsa. I ett visst läge är det i princip omöjligt att företa sig någonting överhuvudtaget. Att fortsätta andas tills nästa dag är i sig en bedrift då. Många års obearbetad, känslomässig smärta och sorg i kombination med livets motgångar kan vara den utlösande faktorn för ångest eller depression. Likaså obalanser i hjärnans signalsubstanser, ärftlighet för psykiska sjukdomar samt känslomässig belastning överlag. Jag kan checka av i princip alla riskfaktorer, och för många kom det inte som en överraskning att jag blev sjuk.

 

Medicinering, terapi, reflektion samt olika övningar har hjälpt till att skingra mörkret jag tidigare befann mig i. Framöver kommer jag att vara mer selektiv i livet, tänka noga över mina val och bryta destruktiva mönster. Och undvika att falla i lyckofällan, som får undertryckta känslor att till slut fara upp som en boll man tryckt långt ner under vattnet. Jag tror att vi måste våga prata mer, att våga mötas på riktigt, för att få ett friskare samhälle.