mgaetani.blogg.se

Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Förlamande ångest och perioder av nedstämdhet har avlöst varandra, något jag mestadels försökt dölja inför andra för att framstå som ”normal”. För att försöka fly allt det som skavde ägnade jag mig åt destruktiv självmedicinering som enbart förstärkte den onda spiral jag hamnat i. Utan att vara medveten om det då så definierade jag mig som en psykisk sjuk person och hade nog en föreställning om att det var obotligt. Jag visste inget annat.

Förra hösten hamnade jag djupare än jag någonsin varit förr och när jag provat diverse olika metoder för att försöka fly från mig själv, utan någon som helst framgång, bestämde jag mig för att stanna upp och möta mina monster. Efter ett gediget grävande och analyserande av mig själv och mina relationer genom livet, i kombination med medicin (som nu är utsatt sedan länge) och en del livsstilsförändringar så känner jag mig stabilare än någonsin. Terapiformen ACT har visat sig fungera väldigt bra för mig, ett utdrag ur en bok hittar ni i ett tidigare inlägg här.

En ny värld har uppenbarat sig och jag kan kliva ut i den utan rädsla och oro. Självklart upplever jag även dessa känslor, men nu kan jag härleda dem till konkreta händelser. Inte mycket kan rubba min nyförvärvade inre trygghet. För ett par veckor sedan insåg jag med förvåning att jag nu definierar mig själv som en frisk person. Tunga känslor dyker fortfarande upp men nu kan jag hantera dem på ett sunt sätt. Och att sluta självmedicinera på olika sätt har gjort att jag sluppit kognitiv dissonans, som ofta i sin tur leder till ännu sämre mående.

 När jag varit offentlig med hur jag mått har folk hört av sig och känt igen sig men inte vågat prata med någon i sin närhet om hur de egentligen mår. Så otroligt många människor går omkring med ångest, oro eller en känsla av tomhet som de gör allt för att försöka dölja. Av egen erfarenhet har jag lärt mig att det inte går att dölja eller fly, bara att våga möta det som gör ont. Och att prata om det, folk är ofta betydligt mer förstående än vad man tror.

Själv känner jag mig på gränsen till oövervinnelig efter att ha tagit mig igenom det senaste året och kommit ut på andra sidan. Jag vet att livet kan ändras snabbt, att känslolivet går upp och ner, men nu vet jag att jag kan klara det mesta och det ger en styrka att kunna lita på sin egen förmåga.

Ni som läser får gärna fortsätta höra av er, uppskattar verkligen när ni gör det.