Jag läste ovanstående mening i min journal efter gårdagens besök på Vårdcentralen.
Sedan början av sommaren har jag sjunkit lite djupare för varje dag som gått ända tills jag hamnat i ett mörkt hål utan att riktigt veta hur jag ska ta mig upp. Sorgsen, desillusionerad, skugglik.
Först tänkte jag ljuga. Säga något om utdragen influensa och att "alla är ju sjuka nu, det måste gå någonting". Men jag väljer att vara ärlig, att göra det jag kan för att på något sätt bidra till minskat stigma. "Det vore lättare att bryta en arm", sa
en vän och jag förstår precis vad han menar. En arm är gipsad, det syns att du är sjuk. Och läkningsprocessen följer oftast ett visst mönster.
Nytt läkarbesök i morgon. Kan inte säga att jag längtar, har aldrig tyckt om att blotta min själs mörker för främlingar. Exponering. Det känns som att jag rör mig i kvicksand, ett motstånd i allt. Har en förhoppning om att komma ut på andra sidan
en erfarenhet rikare.
Hösten har äntligen kommit - min favoritårstid. Går omkring i raggsockor, dricker litervis med te, klappar katten, äter kladdkakssmet till lunch och skriver på boken, som äntligen börjar ta form. Vissa dagar är lite bättre än andra och jag väntar tålmodigt
på att locket ska lyftas så att jag kan känna livet strömma igenom mig igen.
Stark text. Känner med dig 🌸