Från sjuk till frisk
Jag har mått dåligt så länge jag kan minnas. Förlamande ångest och perioder av nedstämdhet har avlöst varandra, något jag mestadels försökt dölja inför andra för att framstå som ”normal”. För att försöka fly allt det som skavde ägnade jag mig åt destruktiv självmedicinering som enbart förstärkte den onda spiral jag hamnat i. Utan att vara medveten om det då så definierade jag mig som en psykisk sjuk person och hade nog en föreställning om att det var obotligt. Jag visste inget annat.
Förra hösten hamnade jag djupare än jag någonsin varit förr och när jag provat diverse olika metoder för att försöka fly från mig själv, utan någon som helst framgång, bestämde jag mig för att stanna upp och möta mina monster. Efter ett gediget grävande och analyserande av mig själv och mina relationer genom livet, i kombination med medicin (som nu är utsatt sedan länge) och en del livsstilsförändringar så känner jag mig stabilare än någonsin. Terapiformen ACT har visat sig fungera väldigt bra för mig, ett utdrag ur en bok hittar ni i ett tidigare inlägg här.
En ny värld har uppenbarat sig och jag kan kliva ut i den utan rädsla och oro. Självklart upplever jag även dessa känslor, men nu kan jag härleda dem till konkreta händelser. Inte mycket kan rubba min nyförvärvade inre trygghet. För ett par veckor sedan insåg jag med förvåning att jag nu definierar mig själv som en frisk person. Tunga känslor dyker fortfarande upp men nu kan jag hantera dem på ett sunt sätt. Och att sluta självmedicinera på olika sätt har gjort att jag sluppit kognitiv dissonans, som ofta i sin tur leder till ännu sämre mående.
När jag varit offentlig med hur jag mått har folk hört av sig och känt igen sig men inte vågat prata med någon i sin närhet om hur de egentligen mår. Så otroligt många människor går omkring med ångest, oro eller en känsla av tomhet som de gör allt för att försöka dölja. Av egen erfarenhet har jag lärt mig att det inte går att dölja eller fly, bara att våga möta det som gör ont. Och att prata om det, folk är ofta betydligt mer förstående än vad man tror.
Själv känner jag mig på gränsen till oövervinnelig efter att ha tagit mig igenom det senaste året och kommit ut på andra sidan. Jag vet att livet kan ändras snabbt, att känslolivet går upp och ner, men nu vet jag att jag kan klara det mesta och det ger en styrka att kunna lita på sin egen förmåga.
Ni som läser får gärna fortsätta höra av er, uppskattar verkligen när ni gör det.
Social media fatigue
"Jag tror det handlar om social media fatigue, jag är bara så less", reflekterade vännen när vi strosade genom Slottsparken. Och jag kunde bara hålla med. Avsmaken hade antagit enorma proportioner när en bekant fläkte ut osmakliga bilder där hon använde pågående pandemi för att leva ut sin narcissistiska sida. Eftersom jag ibland kan vara något radikal i mina handlingar så inaktiverade jag alla sociala medier under ett par månaders tid och kände hur rastlösheten övergick till ett lugn och irritationen sakta avtog.
Med tanke på mitt jobb (psykiatrin) ser jag ofta samhällets baksida samt sociala mediers påverkan på framför allt unga människor. De som jämför sig med det som, enligt rådande norm, klassas som "perfektion". Klonade människor med låtsasliv utan förmåga till eget tänkande. Att inte matas med dessa ideal är en befrielse, att själv aktivt kunna välja input. Att selektera.
Vi blir påverkade av det vi konsumerar - oavsett om vi vill det eller inte. Och det krävs hårt arbete att välja det friska, att odla det egna tänkandet, att konsumera det som är sunt. Det är inte alltid lätt att göra friska val i ett sjukt samhälle vilket leder till att många istället odlar känslor av mindervärde och självförakt eller okontrollerbar narcissism.
Sen har vi de som svämmar över av godhet i sociala medier. De som inte tycks få nog av att framhäva sin egen godhet - alltifrån hur de hjälpte en gammal människa över gatan till hur mycket blod de donerat. Inte en enda god gärning kan utföras utan att det ska dokumenteras inför resten av världen. Men, som Jordan B Peterson så klokt skriver - Att signalera dygd är inte dygd. Att signalera dygd är måhända vår vanligaste last.
Trots ovanstående harang anser jag att sociala medier inte enbart är av ondo. Som utbildad marknadsförare inser jag att det är ett guldforum för att kunna marknadsföra sina produkter och föra ut sitt budskap. Och folk kan få komma till tals på ett sätt som inte var möjligt förr. Det finns en källa till inspiration, världen öppnar sig och nyttjar man det väl kan det leda till otaliga möjligheter. Och inte minst - ett fantastiskt forum för att kunna förmedla sig i skrift.
Att skriva är något jag gjort så länge jag kan minnas och första novellen publicerades någon gång under 90-talets mitt. Pågående, och avslutade, projekt ligger lite här och var men jag har saknat ett forum att skriva kravlöst och ocensurerat, en ventil, en frizon. Därför är min ambition att börja skriva här igen. Trots att jag inte varit aktiv här heller under cirka ett halvår, så ser jag via statistiken att folk regelbundet besöker min blogg ändå. Så jag antar att det finns nån slags outtalad efterfrågan.
Mindre tid på sociala medier ger mer tid åt att göra egen pasta (nya favoritsysselsättningen), träna i överflöd, bada i Falsterbo och måla naglarna röda. Semester känns mer som semester med målade naglar eftersom det är tabu att ha på jobb. Ett sätt att optimera känslan av ledighet.
