Efter att ha kämpat i mörkret under lång tid börjar äntligen ljuset ta sig in. Det går inte snabbt, och jag är otålig, men känner ändå en väldig lycka när livet återigen strömmar igenom mig. Jag har stark intigritet, och släpper sällan folk för nära inpå, men har ändå valt att vara ärlig med min depression både på jobb och privat. Överlag har jag fått ett väldigt fint bemötande och flera av mina kollegor säger att jag fått ytterligare en erfarenhet som jag kan tillämpa på mitt jobb inom psykiatrin.
Vänner och familj har varit stöttande och tålmodiga, lyssnat på mina monologer om livets meningslöshet och mina märkliga tankar, utan att döma. Vissa människor drar sig undan, så är det alltid. Men ärlighet lönar sig oavsett, det får människor att våga öppna upp och leder till äkta möten. Stigmat kring psykisk ohälsa luckas sakta upp när allt fler vågar prata öppet och ärligt kring det som skaver. I vårt samhälle förväntas vi vara lyckliga jämt, annars har vi misslyckats. Det är inte realistiskt. Vår hjärna är designad för att upptäcka faror och potentiella hot för att på så sätt säkra vår överlevnad, negativa tankar ligger därför naturligt närmst till hands.
Jag tror det är viktigt att bejaka både mörkret och ljuset inom oss, inte enbart välja ljuset och låtsas att mörkret inte existerar. Att ta oss ur lyckofällan och inse att det är okej att känna olika slags känslor, dock utan att fastna i dem. Psykisk ohälsa är inget misslyckande, något jag själv fått kämpa en del med att inse. Jag har varit betydligt mer förstående vad gäller andra än mig själv och ansåg länge att jag borde sett varningstecknen tidigare eftersom jag själv jobbar inom psykiatrin. Först nu har jag kommit till en slags acceptans.
Många tror att det bara är till att "rycka upp sig", alltid personer som själva aldrig upplevt psykisk ohälsa. I ett visst läge är det i princip omöjligt att företa sig någonting överhuvudtaget. Att fortsätta andas tills nästa dag är i sig en bedrift då. Många års obearbetad, känslomässig smärta och sorg i kombination med livets motgångar kan vara den utlösande faktorn för ångest eller depression. Likaså obalanser i hjärnans signalsubstanser, ärftlighet för psykiska sjukdomar samt känslomässig belastning överlag. Jag kan checka av i princip alla riskfaktorer, och för många kom det inte som en överraskning att jag blev sjuk.
Medicinering, terapi, reflektion samt olika övningar har hjälpt till att skingra mörkret jag tidigare befann mig i. Framöver kommer jag att vara mer selektiv i livet, tänka noga över mina val och bryta destruktiva mönster. Och undvika att falla i lyckofällan, som får undertryckta känslor att till slut fara upp som en boll man tryckt långt ner under vattnet. Jag tror att vi måste våga prata mer, att våga mötas på riktigt, för att få ett friskare samhälle.
