"Obearbetad sorg och förluster ligger bakom många ångest- och depressionstillstånd", sa hon medan hon letade fram en bok ur väskan och visade mig.
Terapeuten var från Island, och en vän hade rekommenderat henne. Hon skulle tydligen vara magisk, vilket jag faktiskt fick hålla med om. Hon ställde de där obekväma frågorna, tvingade fram oönskade insikter och gav mig tjugofem sidor uppgifter att göra tills nästa gång vi sågs. Som den duktiga flicka jag är hade jag gått igenom hela boken, och de flesta uppgifter, på mindre än två veckor (bild på bok nedan).
Det var när jag läste denna bok som jag på allvar kunde se vad obearbetad sorg och förluster gör med oss och hur de formar våra val och beteenden. Diverse likdelar och tillitsförluster har grävts upp från sina mörka hålor, skärskådats och grävts ner igen. För alltid denna gång. Och hur jobbigt det än är att behöva konfrontera det som för längesedan begravts så blir det mindre laddat och ligger inte längre i mörkret och växer som infekterade svulster. Jag är ännu inte färdig, men har kommit en bit på väg.
I dag möttes jag av krispig höstluft på väg till Vårdcentralen. Löven börjar ändra färg i kanterna och solen värmer inte lika mycket längre. Jag pratade med en vän om att åka till det där katolska klostret på Österlen ett tag för att komma bort från allt. Risken är dock att jag stannat kvar, nunnelivet känns ganska frestande i nuläget, en skön kontrast till en skev värld.
