Inget fel i det, de flesta av oss borde vara lite snällare mot oss själva. Dock kan jag känna att det finns en viss stress i detta. Att hela tiden bli matad med att man besitter makten att klättra upp till stjärnorna ställer ju ganska höga krav på ens
egen förmåga.
I vårt samhälle är det inte socialt accepterat att vara medioker, och dessutom vara nöjd med det. Vi förväntas sträva efter perfektion, konstant lycka och att förverkliga oss själva till bristningsgränsen. Och folk drabbas av utmattningssyndrom, stressrelaterade
sjukdomar och psykisk ohälsa i större utsträckning än någonsin förr.
Jag har nyligen bevittnat baksidan av självhjälpshysterin på nära håll. En tjej jag känner intalade sig själv att hon kunde få vem hon ville och bli vem hon ville med hjälp av affirmationer, vilket slog över i något slags psykos som skapade stor förödelse
i både hennes och andras liv.
Istället för att konstant uppmuntra folk att sikta mot stjärnorna och sträva efter att bli sitt bästa jag så borde vi sänka kraven på oss själva och andra och faktiskt tycka det är okej att vara som man är. Enligt mig är det defekter och egenheter
som gör en människa intressant medan strävan efter perfektion gör mig obekväm.
Jag kämpar själv mot min inre perfektionist, som konstant försöker hjärntvätta mig med amerikaniserade budskap, och istället bejaka det icke-perfekta.
Självhjälpsböcker får människor att tro att det är något fel på dem om de mår dåligt - när det är ett samhällsproblem. Istället för att fokusera på individen och skuldbelägga hen- ska man uppmuntra till att gå samman och förändra samhället genom att ställa politikerna till svars.
skriven