Så kom Mia Törnblom och upplyste folket om skillnaden mellan självkänsla och självförtroende. Med fastklistrat leende uppmuntrade hon alla att inse vilka fantastiska människor de var och hennes böcker såldes i kopiösa mängder.
Det är inget fel i att jobba med sin självkänsla, de gynnar nog de flesta av oss att göra det, och det är säkert många som mår bättre tack vare Mia Törnblom. Det jag reagerar på vad gäller denna propaganda är att vi inte tillåts vara vanliga eller mediokra
- vi ska vara fantastiska.
Jag är övertygad om att denna strävan efter att vara en fantastisk människa är ytterligare en källa till stress. För ärligt talat så är de flesta av oss relativt vanliga människor, och trivs med det. Därför kan det kännas lite skevt att stirra på sin
nakna kropp i spegeln och likt ett mantra upprepa Du är fantastisk!
Själv känner jag mig oftast långt ifrån fantastisk, och blir ärligt talat smått stressad av alla de superlativ som vi förväntas leva upp till. Enligt mig är det inte sunt att sträva efter att vara så fantastiska som vi, av någon outgrundlig anledning,
förväntas vara utan istället tillåtas vara vanliga, mediokra människor. Att sänka ribban, helt enkelt.
Mitt i prick. Jag märker att just strävan är stressande. Att önska att vara någonting annat än man är. Om man har god självkänsla känner man sig själv (där av ordet själv-känsla) och då inser man att man inte behöver sträva längre. Att man är på rätt ställe och är rätt. Bibeln har ett take på det här. Människan är skapad av guds avbild. Alltså bra som den är.