"Jag tror det handlar om social media fatigue, jag är bara så less", reflekterade vännen när vi strosade genom Slottsparken. Och jag kunde bara hålla med. Avsmaken hade antagit enorma proportioner när en bekant fläkte ut osmakliga bilder där hon använde pågående pandemi för att leva ut sin narcissistiska sida. Eftersom jag ibland kan vara något radikal i mina handlingar så inaktiverade jag alla sociala medier under ett par månaders tid och kände hur rastlösheten övergick till ett lugn och irritationen sakta avtog.
Med tanke på mitt jobb (psykiatrin) ser jag ofta samhällets baksida samt sociala mediers påverkan på framför allt unga människor. De som jämför sig med det som, enligt rådande norm, klassas som "perfektion". Klonade människor med låtsasliv utan förmåga till eget tänkande. Att inte matas med dessa ideal är en befrielse, att själv aktivt kunna välja input. Att selektera.
Vi blir påverkade av det vi konsumerar - oavsett om vi vill det eller inte. Och det krävs hårt arbete att välja det friska, att odla det egna tänkandet, att konsumera det som är sunt. Det är inte alltid lätt att göra friska val i ett sjukt samhälle vilket leder till att många istället odlar känslor av mindervärde och självförakt eller okontrollerbar narcissism.
Sen har vi de som svämmar över av godhet i sociala medier. De som inte tycks få nog av att framhäva sin egen godhet - alltifrån hur de hjälpte en gammal människa över gatan till hur mycket blod de donerat. Inte en enda god gärning kan utföras utan att det ska dokumenteras inför resten av världen. Men, som Jordan B Peterson så klokt skriver - Att signalera dygd är inte dygd. Att signalera dygd är måhända vår vanligaste last.
Trots ovanstående harang anser jag att sociala medier inte enbart är av ondo. Som utbildad marknadsförare inser jag att det är ett guldforum för att kunna marknadsföra sina produkter och föra ut sitt budskap. Och folk kan få komma till tals på ett sätt som inte var möjligt förr. Det finns en källa till inspiration, världen öppnar sig och nyttjar man det väl kan det leda till otaliga möjligheter. Och inte minst - ett fantastiskt forum för att kunna förmedla sig i skrift.
Att skriva är något jag gjort så länge jag kan minnas och första novellen publicerades någon gång under 90-talets mitt. Pågående, och avslutade, projekt ligger lite här och var men jag har saknat ett forum att skriva kravlöst och ocensurerat, en ventil, en frizon. Därför är min ambition att börja skriva här igen. Trots att jag inte varit aktiv här heller under cirka ett halvår, så ser jag via statistiken att folk regelbundet besöker min blogg ändå. Så jag antar att det finns nån slags outtalad efterfrågan.
Mindre tid på sociala medier ger mer tid åt att göra egen pasta (nya favoritsysselsättningen), träna i överflöd, bada i Falsterbo och måla naglarna röda. Semester känns mer som semester med målade naglar eftersom det är tabu att ha på jobb. Ett sätt att optimera känslan av ledighet.
