När jag levt så under hela sommaren och hösten, då även fysiska åkommor begränsade rörligheten, började det bli en vana. Och att resa utanför mina rutiner skulle innebära att jag behövde lämna min comfort zone. Vi bokade ändå en resa till Prag, och vi
åkte.
Förut när jag rest så har jag varit igång från morgon till kväll, rädd att missa något ifall jag skulle tillbringa ens en timme på hotellrummet. Nu blev jag stressad av att boka in och planera och ägnade en del tid åt att vila på rummet. Vi
tillbringade även en hel del tid i ölhallar fyllda av sorl och träpaneler, drack fantastisk öl och strosade över broar. Träffade svägerskan, gick till Kafkas hus och besökte Kommunistmuseet.
Jag skulle ljuga ifall jag sa att allt var lätt och att jag mådde fantastiskt. Det gjorde jag stundtals, men verkligen inte hela tiden. Men när vi tittade upp på vackra byggnader, drack varm choklad i judiska kvarteren och passerade ännu en butik med
öl- och chokladcannabis, absint och ryska dockor så kände jag återigen den magiska känslan av att uppleva saker i ett annat land.
Det hade känts som en enorm förlust att fastna i rutinens falska trygghet och inte våga resa mer, att begränsa sig själv på grund av rädsla. Dock behöver jag mina rutiner. De fungerar som ett slags byggställning kring mitt liv och håller
saker på plats när det stormar. När jag frångår dessa rutiner faller jag lätt tillbaka i gamla vanor som jag inte mår särskilt bra av.
Jag har i princip alltid bitit ihop, kört på och inte velat missa något. Ofta krävs det nog en mindre krasch för att man ska stanna upp, reflektera, känna efter och omprioritera. Och det tar tid när man fram tills dess agerat på ett helt annat sätt. Efter
en smått intensiv, och stundtals något turbulent, period ska jag nu försöka återgå till mina rutiner. Och däremellan planera nästa resa.
Det är värt att skaka om tryggheten lite ibland för att få uppleva helt nya och ibland fantastiska saker :)