"Att bli sjuk är den friska reaktionen på ett sjukt samhälle", sa han när vi pratade i går.
Han, som alltid har nära till skratt och svårt att hålla en allvarlig ton mer än ett par minuter. Min vän citerade en person som pratat om den utbredda psykiska ohälsan i samhället, i samband med Linda Knausgårds nya bok om sin tid inom psykiatrin.
Jag kan bara instämma. Vi lever i ett samhälle där känslor ska tryckas undan, där styrka är synonymt med känslokyla, där en fulltecknad kalender ger ökad status och där vi tenderar att göra samhällets ouppnåeliga krav till våra egna. Samhället matar oss med en känsla av otillräcklighet för att skapa behov av "förbättring", med ökad konsumtion som bakomliggande syfte. Och vi köper det, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.
Vi fostras till att inte visa känslor offentligt, att snabbt ersätta förluster samt att sörja i ensamhet. Undantryckta känslor tenderar dock att komma upp till ytan förr eller senare. De kan yttra sig i ilska, förvirring, sorg, ångest eller depression. Då är det lätt att döva med alkohol, droger, tabletter, mat eller sex. Allt som gör att man slipper känna. Men det sker ingen känslomässigt läkning utan är enbart en tillfällig respit, ett sätt att hålla huvudet ovanför vattenytan.
När förväntningar inte infrias, relationer skaver, människor i ens omgivning blir allvarligt sjuka, obearbetade saker från det förflutna gör sig påminda, högt ställda krav inte uppnås, orken inte räcker till och existentiella frågor tar allt större plats tenderar ångesten att ockupera bröstkorgen likt långsamma, krafsande insekter eller så smyger sig depressionens likgiltighet på. Jag vet, jag befinner mig själv där i perioder. När det känns som att ta sig fram genom vatten, som ett motstånd i allt runtomkring, eller som ett inre krig där ångest och stress tävlar om segern. När tankarna virvlar mot mörka platser och det krävs en övermäktig viljestyrka för att kunna samla ihop dem igen.
Vi har alla ett ljus och ett mörker, det gäller att hitta en fungerande balans. När det mörka ger vika uppskattar jag det ljusa som aldrig förr, världen känns ren och klar, livet som ett paradis. De flesta jag känner har mått dåligt i perioder av sina liv, oavsett yrke eller social status. Att våga prata om det hjälper till att ta bort stigmat som är förenat med psykisk ohälsa av alla dess slag. Att prata, bli lyssnad på och förstådd skingrar det mörka. För mig är styrka att visa sårbarhet, något av det mest skrämmande som finns, inte att ta den enkla vägen och stänga av sitt känsloliv.
Nu är det fullt fokus på träning och bokskrivande, kanske jag uppdaterar denna försummade blogg lite oftare, på begäran av några fina vänner.
Och för att citera en av mina favoritförfattare:
