Ofta matas vi med rubriker som ”Så blir du lycklig”, ackompanjerade av breda, kritvita leenden. Många känner sig misslyckade över att de inte lyckas gå omkring i ett konstant lyckorus, andra klickar sig snabbt vidare för att ta del av detta magiska budskap medan jag i vanlig ordning blir provocerad. Vi är inte skapta för att befinna oss i ett enda sinnestillstånd, vi har ett brett känslospektra där det mörka samsas med det ljusa och där kontrasterna bidrar till att förstärka vissa känslor.
Vår hjärna är programmerad att leta problem och söka faror så att vi inte ska bli slaktade av rovdjur när vi är ute och spatserar. Orostankar är inte tecken på svaga nerver, det är vår hjärnas sätt att hålla oss vid liv. Därmed inte sagt att vi för evigt ska gå omkring i ett tillstånd av rädsla och oro, men vetskapen om att det är normalt gör ofta att känslorna lättar och skapar utrymme för mer behagliga tankar och känslor. Om vi däremot intalas att det är onormalt att uppleva oro och ångest förstärks dessa känslor och så är vi inne i den där välbekanta, nedåtgående spiralen.
Om kriser, tillfällig ångest och ökad oro skulle ses som mer normala känslotillstånd är jag övertygad om att belastningen på psykiatrin skulle minska. Så länge vi intalas att dessa tillstånd och känslor är sjuka och att lycka är målet med vår existens, så har vi ett problem (givetvis finns det sjukliga tillstånd också, men det är inte de jag beskriver här). Självklart är lyckokänslor något eftersträvansvärt, men att nå lyckan och sedan stanna där uppe på lyckoplatån i alla våra dagar känns ganska orimligt. Lycka är ofta små glimtar, en förhöjd känsla, någon meningsfull handling som är i samklang med våra värderingar och det vi anser vara vårt syfte. Lycka är inte ett konstant tillstånd där efterföljande ovälkomna känslor är ett tecken på misslyckande.
Det finns säkert otaliga definitioner av lycka, jag tror det gäller att hitta sin egen. Min ambition är att må så bra jag kan, både fysiskt och psykiskt, och därför har jag ägnat en del tid åt att fundera över hur jag kan uppleva mer lyckokänslor. Första steget var att se över vilka värderingar jag hade, och försöka leva enligt dessa (jag har givetvis misslyckats många gånger, och gör det fortfarande, jag är långt ifrån perfekt). Dessa kan förändras genom livet, så jag försöker uppdatera dem en gång om året.
Därefter läste jag allt jag kom över om neurokemi, hur vi kan påverka våra hormoner och signalsubstanser, och snöade sedan in på menscykeln med tillhörande hormoner (framförallt östrogen och progesteron) och började därefter experimentera med olika livsstilsfaktorer för att balansera dessa hormoner. Andra faktorer som spelat roll var att sluta fly eller döva obehagliga känslor, bejaka både det mörka och ljusa samt en acceptans om att tankar och känslor rör sig i ett konstant flöde och att vi inte behöver fånga upp och identifiera oss med varenda en av dem. Detta, i samband med att sluta sträva efter perfektion, har definitivt hjälpt mig att uppleva lyckokänslor oftare. Alla har vi vårt eget sätt och våra egna mål, detta är min egen personliga rant om lycka.
