Ni som läst min blogg tidigare vet att jag till slut valde att skala av sociala medier, ta bort Instagramkontot och avfölja de flesta på Facebook. Otrolig lättnad. Och det är nog egentligen då som jag på riktigt blev medveten om hur många mobilmissbrukare
det finns där ute. Folk kan inte längre vänta på bussen, åka buss, stå i kö eller ens cykla utan att kolla i sina mobiler.
Ofta får jag väja för folk som går eller cyklar medan de kollar i sin mobil, totalt omedvetna om omvärlden. Folk tar selfies medan deras sällskap sitter och scrollar sitt Instagramflöde eller lägger ut en bild på drinkarna de har framför sig med #livsnjuteri.
Ibland byter de ett par ord över kanten på sina mobiler.
När jag dyker för långt in i min mobil känner jag att jag missar livet. Och förut, när jag matades med bilder på falsk perfektion och började jämföra mitt liv med deras, smög sig mindervärdeskomplexet på. Ändå visste jag att det bara var en
illusion. Dock är jag övertygad om att vi, trots denna vetskap, ändå påverkas på ett negativt sätt.
Att umgås med folk som samtidigt är fixerade vid sina mobiler känns fullständigt meningslöst. Då och då tittar de upp från sina skärmar, och tycks lite förvirrade över att befinna sig i den verkliga världen, innan de återigen fäster blicken på skärmen.
Som tur är omger jag mig inte särskilt ofta av dessa icke-närvarande människor längre.
Jag undrar ifall det är dopaminkicken av alla likes som skapar detta missbruk eller om det är ett sätt att fly verkligheten. Oavsett vilket tror jag att de flesta av oss hade mått betydligt bättre av att flytta blicken från skärmen lite oftare.
