Sårbarhet är något av det läskigaste jag vet, och jag har länge försökt undvika känslan. Jag har strävat efter perfektion, efter den bild jag skapat av "mitt perfekta jag". Som så många andra har jag tänkt att om jag bara blir så som jag föreställt
mig, så kan mitt perfekta liv börja. Detta hände givetvis aldrig.
Paradoxalt nog blir jag skrämd av "perfekta" människor. De som alltid ser oklanderliga ut, har något slags övernaturlig social kompetens, oändligt tålamod och som alltid tycks säga och göra rätt saker. Det känns liksom inte på riktigt, inte
äkta.
I dag har jag försonats med tanken på att jag aldrig kommer att bli som dem. Istället försöker jag acceptera den jag faktiskt är, med brister och allt. Jag behöver inte vara omtyckt av alla. Det är okej att bete sig lite märkligt i stressande sociala
situationer och bejaka både sina ljusa och mörka sidor. Mina skämt är ibland något gränslösa och opassande, psyket stundtals något svajigt och så har jag ofta svårt att erkänna när jag gjort fel.
Istället för att försöka sträva efter en ouppnåelig idealbild av hur jag borde vara så jobbar jag med att visa större sårbarhet och ha en större acceptans med mig själv. När folk bedövar sig skalar jag istället av och försöker vara enkel och ärlig.
Vilket inte alltid är så lätt i ett samhälle där komplexitet, perfektionism och strävan premieras.
Äkta möten med människor har jag när både de, och jag, är avskalade och ärliga. Inga masker, ingen prestige, inga spel. Det är en process som bara börjat, att visa sin sårbarhet är fruktansvärt läskigt men det är nog först då man börjar leva på riktigt.
