Den där alkoholen

"Hur mår du?", frågade vännen när jag hängt av mig jackan i hennes hall.
"Bättre än någonsin", svarade jag leende.
"Är du ironisk nu?" Hon rynkade pannan och tittade forskande på mig.
 
Jag var inte ironisk, överlag mår jag bättre än någonsin. Även fast jag har dagar då jag mår sämre, vanligtvis när jag haft för högt tempo och stressen övergår i en diffus känsla av ångest som i sin tur övergår i allmän nedstämdhet. Men jag fastnar inte där länge utan försöker prioritera återhämtning och göra saker jag mår bra av.
 
Framför allt ett beslut jag tagit har påverkat mitt mående på ett otroligt positivt sätt - att inte dricka alkohol på minst ett år. En stark anledning var att jag insåg att alkohol och SSRI-preparat inte är en särskilt lyckad kombination. En annan att jag självmedicinerat med alkohol när jag mått dåligt. Två glas vin dämpade ångesten medan det triggade depressionen, vilket jag bittert fick erfara.
 
Som den nörd jag är har jag djupdykt i hur alkohol påverkar oss, både fysiskt och psykiskt, och även insett hur stark alkoholkultur vi har i vårt samhälle. Vi dricker alkohol för att fira, trösta oss, bedöva känslor, kunna stressa ner och slappna av. Alkohol har blivit vår snuttefilt, vår lycka, vår medicin.
 
Jag har inte druckit på fem veckor och trots att jag egentligen aldrig varit någon direkt storkonsument så märker jag ändå av en hel del positiva effekter - min hy är mycket bättre, jag sover bättre, äter hälsosammare, har mer energi, bättre kondition, sparar mer pengar, upplever större självkontroll och självrespekt och känner mig starkare både fysiskt och psykiskt. Alkohol, som är ett nervgift, tar sig in i varenda cell i kroppen och påverkar även serotoninet på ett negativt sätt. Jag är otroligt rädd om min hjärna, och håller fortfarande på att återhämta mig kognitivt efter depressionen, vilket inte är kompatibelt med att dricka alkohol.
 
Reaktionerna har varit blandade. Några säger att de inte kan ha kul utan alkohol medan andra blir inspirerade och uttrycker att de själva borde dricka mindre. Nykterhet provocerar, något jag märkt av tidigare och som jag även skrivit en krönika om (här). Om jag hade sagt att jag inte ska äta ägg på ett år är det ingen som hade höjt på ögonbrynen medan nykterhet inte passerar obemärkt. Jag bryr mig inte ifall andra dricker, för mig handlar det om min kropp och mitt psyke. Jag gör allt jag kan för att inte hamna i mörkret igen. "Galenskap är att göra samma sak om och om igen och förvänta sig olika resultat", som Einstein så klokt formulerade. 
 
Efter all research kan jag konstatera att vi har en otroligt skev alkoholkultur i vårt samhälle. Denna depressiva drog hade troligtvis aldrig blivit laglig om den introducerats i dag. Jag tycker om vin, öl och Grappa. Och jag säger inte att jag aldrig mer ska dricka alkohol. Men just nu, och i alla fall ett år framåt, känns detta helt rätt. Personligen upplever jag inte att jag har roligare när jag dricker, jag tycker inte om att känna mig yr eller att uppleva kontrollförlust och avskyr känslan av att vara bakfull och förgiftad. 
 
Istället för att välja att tro på billiga löpsedlar har jag knarkat vetenskapliga artiklar, som inte kan hitta några tydliga kopplingar mellan alkohol och minskad risk för kardiovaskulära sjukdomar (här). Vi väljer ofta att tro på det vi vill tro är sant.
 
Jag är inte frälst, att välja bort alkohol har inte radikalt förändrat mitt liv. Det är snarare en kombination av saker som gör att jag mår som jag gör nu - att genom terapi ha medvetandegjort tidigare omedvetna mönster, bearbetat obearbetad sorg och prioriterat annorlunda i mitt liv. Det är en process som troligtvis aldrig blir färdig, men jag är så fruktansvärt glad över att ha lyckats kravla mig upp ur det mörka hålet och min ambition är att aldrig mer återvända dit.
 
 
 
 
 
Taggar: Depression, Nykterhet, Psykisk hälsa;

Kommentera inlägget här :