mgaetani.blogg.se

Ni som läst min blogg tidigare vet att jag till slut valde att skala av sociala medier, ta bort Instagramkontot och avfölja de flesta på Facebook. Otrolig lättnad. Och det är nog egentligen då som jag på riktigt blev medveten om hur många mobilmissbrukare det finns där ute. Folk kan inte längre vänta på bussen, åka buss, stå i kö eller ens cykla utan att kolla i sina mobiler. 

Ofta får jag väja för folk som går eller cyklar medan de kollar i sin mobil, totalt omedvetna om omvärlden. Folk tar selfies medan deras sällskap sitter och scrollar sitt Instagramflöde eller lägger ut en bild på drinkarna de har framför sig med #livsnjuteri. Ibland byter de ett par ord över kanten på sina mobiler.

När jag dyker för långt in i min mobil känner jag att jag missar livet. Och förut, när jag matades med bilder på falsk perfektion och började jämföra mitt liv med deras, smög sig mindervärdeskomplexet på. Ändå visste jag att det bara var en illusion. Dock är jag övertygad om att vi, trots denna vetskap, ändå påverkas på ett negativt sätt. 

Att umgås med folk som samtidigt är fixerade vid sina mobiler känns fullständigt meningslöst. Då och då tittar de upp från sina skärmar, och tycks lite förvirrade över att befinna sig i den verkliga världen, innan de återigen fäster blicken på skärmen. Som tur är omger jag mig inte särskilt ofta av dessa icke-närvarande människor längre. 

Jag undrar ifall det är dopaminkicken av alla likes som skapar detta missbruk eller om det är ett sätt att fly verkligheten. Oavsett vilket tror jag att de flesta av oss hade mått betydligt bättre av att flytta blicken från skärmen lite oftare.

Sårbarhet är något av det läskigaste jag vet, och jag har länge försökt undvika känslan. Jag har strävat efter perfektion, efter den bild jag skapat av "mitt perfekta jag". Som så många andra har jag tänkt att om jag bara blir så som jag föreställt mig, så kan mitt perfekta liv börja. Detta hände givetvis aldrig. 

Paradoxalt nog blir jag skrämd av "perfekta" människor. De som alltid ser oklanderliga ut, har något slags övernaturlig social kompetens, oändligt tålamod och som alltid tycks säga och göra rätt saker. Det känns liksom inte på riktigt, inte äkta. 

I dag har jag försonats med tanken på att jag aldrig kommer att bli som dem. Istället försöker jag acceptera den jag faktiskt är, med brister och allt. Jag behöver inte vara omtyckt av alla. Det är okej att bete sig lite märkligt i stressande sociala situationer och bejaka både sina ljusa och mörka sidor. Mina skämt är ibland något gränslösa och opassande, psyket stundtals något svajigt och så har jag ofta svårt att erkänna när jag gjort fel. 

Istället för att försöka sträva efter en ouppnåelig idealbild av hur jag borde vara så jobbar jag med att visa större sårbarhet och ha en större acceptans med mig själv. När folk bedövar sig skalar jag istället av och försöker vara enkel och ärlig. Vilket inte alltid är så lätt i ett samhälle där komplexitet, perfektionism och strävan premieras. 

Äkta möten med människor har jag när både de, och jag, är avskalade och ärliga. Inga masker, ingen prestige, inga spel. Det är en process som bara börjat, att visa sin sårbarhet är fruktansvärt läskigt men det är nog först då man börjar leva på riktigt.

Var ju på magnetröntgen förra lördagen. Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, men det var som att ligga i ett rör mitt på en byggarbetsplats. Ljudet var det värsta, trots öronkåpor. Jag svarade ja när de frågade om jag ville ha blandad musik i lurarna. Det spelades boyband-låtar och jag ångrade snabbt mitt val, men kunde inte göra någonting åt det.

I måndags kom svaret. En kota var inte helt hundra, i övrigt såg det bra ut. Åter till fysioterapeuten, där jag fick ett träningsprogram. Rehabträning fem gånger i veckan, varav tre på gymmet. Och tillbaka till jobbet på måndag, vilket känns helt ok. Jag känner mig starkare i kroppen än på länge, och har stundtals så mycket energi att jag får bromsa mig själv.

Jag tenderar även att nörda in mig på olika epoker, ofta historiska. I dag tog jag med mig en bok som handlar om en dag i ett sovjetiskt arbetsläger till gymmet, som jag läste medan jag cyklade. Tiden gick otroligt fort och det känns lättare att våndas lite när man läser om en stackars utsvulten ryss som var ute och slet i 30 graders kyla och bitande vindar. 

Det känns som att jag så smått är på väg tillbaka, eller till något som till och med är ännu bättre.