Var ju på magnetröntgen förra lördagen. Visste inte riktigt vad jag hade att vänta mig, men det var som att ligga i ett rör mitt på en byggarbetsplats. Ljudet var det värsta, trots öronkåpor. Jag svarade ja när de frågade om jag ville ha blandad musik
i lurarna. Det spelades boyband-låtar och jag ångrade snabbt mitt val, men kunde inte göra någonting åt det.
I måndags kom svaret. En kota var inte helt hundra, i övrigt såg det bra ut. Åter till fysioterapeuten, där jag fick ett träningsprogram. Rehabträning fem gånger i veckan, varav tre på gymmet. Och tillbaka till jobbet på måndag, vilket känns helt ok.
Jag känner mig starkare i kroppen än på länge, och har stundtals så mycket energi att jag får bromsa mig själv.
Jag tenderar även att nörda in mig på olika epoker, ofta historiska. I dag tog jag med mig en bok som handlar om en dag i ett sovjetiskt arbetsläger till gymmet, som jag läste medan jag cyklade. Tiden gick otroligt fort och det känns lättare
att våndas lite när man läser om en stackars utsvulten ryss som var ute och slet i 30 graders kyla och bitande vindar.
Det känns som att jag så smått är på väg tillbaka, eller till något som till och med är ännu bättre.
