mgaetani.blogg.se

Jag läste ovanstående mening i min journal efter gårdagens besök på Vårdcentralen. 

Sedan början av sommaren har jag sjunkit lite djupare för varje dag som gått ända tills jag hamnat i ett mörkt hål utan att riktigt veta hur jag ska ta mig upp. Sorgsen, desillusionerad, skugglik.

Först tänkte jag ljuga. Säga något om utdragen influensa och att "alla är ju sjuka nu, det måste gå någonting". Men jag väljer att vara ärlig, att göra det jag kan för att på något sätt bidra till minskat stigma. "Det vore lättare att bryta en arm", sa en vän och jag förstår precis vad han menar. En arm är gipsad, det syns att du är sjuk. Och läkningsprocessen följer oftast ett visst mönster. 

Nytt läkarbesök i morgon. Kan inte säga att jag längtar, har aldrig tyckt om att blotta min själs mörker för främlingar. Exponering. Det känns som att jag rör mig i kvicksand, ett motstånd i allt. Har en förhoppning om att komma ut på andra sidan en erfarenhet rikare. 

Hösten har äntligen kommit - min favoritårstid. Går omkring i raggsockor, dricker litervis med te, klappar katten, äter kladdkakssmet till lunch och skriver på boken, som äntligen börjar ta form. Vissa dagar är lite bättre än andra och jag väntar tålmodigt på att locket ska lyftas så att jag kan känna livet strömma igenom mig igen.

"Obearbetad sorg och förluster ligger bakom många ångest- och depressionstillstånd", sa hon medan hon letade fram en bok ur väskan och visade mig.

 

Terapeuten var från Island, och en vän hade rekommenderat henne. Hon skulle tydligen vara magisk, vilket jag faktiskt fick hålla med om. Hon ställde de där obekväma frågorna, tvingade fram oönskade insikter och gav mig tjugofem sidor uppgifter att göra tills nästa gång vi sågs. Som den duktiga flicka jag är hade jag gått igenom hela boken, och de flesta uppgifter, på mindre än två veckor (bild på bok nedan). 

 

Det var när jag läste denna bok som jag på allvar kunde se vad obearbetad sorg och förluster gör med oss och hur de formar våra val och beteenden. Diverse likdelar och tillitsförluster har grävts upp från sina mörka hålor, skärskådats och grävts ner igen. För alltid denna gång. Och hur jobbigt det än är att behöva konfrontera det som för längesedan begravts så blir det mindre laddat och ligger inte längre i mörkret och växer som infekterade svulster. Jag är ännu inte färdig, men har kommit en bit på väg.

 

I dag möttes jag av krispig höstluft på väg till Vårdcentralen. Löven börjar ändra färg i kanterna och solen värmer inte lika mycket längre. Jag pratade med en vän om att åka till det där katolska klostret på Österlen ett tag för att komma bort från allt. Risken är dock att jag stannat kvar, nunnelivet känns ganska frestande i nuläget, en skön kontrast till en skev värld.

 

 

"Att bli sjuk är den friska reaktionen på ett sjukt samhälle", sa han när vi pratade i går.

 

Han, som alltid har nära till skratt och svårt att hålla en allvarlig ton mer än ett par minuter. Min vän citerade en person som pratat om den utbredda psykiska ohälsan i samhället, i samband med Linda Knausgårds nya bok om sin tid inom psykiatrin.

 

Jag kan bara instämma. Vi lever i ett samhälle där känslor ska tryckas undan, där styrka är synonymt med känslokyla, där en fulltecknad kalender ger ökad status och där vi tenderar att göra samhällets ouppnåeliga krav till våra egna. Samhället matar oss med en känsla av otillräcklighet för att skapa behov av "förbättring", med ökad konsumtion som bakomliggande syfte. Och vi köper det, oavsett om vi är medvetna om det eller inte.

 

Vi fostras till att inte visa känslor offentligt, att snabbt ersätta förluster samt att sörja i ensamhet. Undantryckta känslor tenderar dock att komma upp till ytan förr eller senare. De kan yttra sig i ilska, förvirring, sorg, ångest eller depression. Då är det lätt att döva med alkohol, droger, tabletter, mat eller sex. Allt som gör att man slipper känna. Men det sker ingen känslomässigt läkning utan är enbart en tillfällig respit, ett sätt att hålla huvudet ovanför vattenytan.

 

När förväntningar inte infrias, relationer skaver, människor i ens omgivning blir allvarligt sjuka, obearbetade saker från det förflutna gör sig påminda, högt ställda krav inte uppnås, orken inte räcker till och existentiella frågor tar allt större plats tenderar ångesten att ockupera bröstkorgen likt långsamma, krafsande insekter eller så smyger sig depressionens likgiltighet på. Jag vet, jag befinner mig själv där i perioder. När det känns som att ta sig fram genom vatten, som ett motstånd i allt runtomkring, eller som ett inre krig där ångest och stress tävlar om segern. När tankarna virvlar mot mörka platser och det krävs en övermäktig viljestyrka för att kunna samla ihop dem igen.

 

Vi har alla ett ljus och ett mörker, det gäller att hitta en fungerande balans. När det mörka ger vika uppskattar jag det ljusa som aldrig förr, världen känns ren och klar, livet som ett paradis. De flesta jag känner har mått dåligt i perioder av sina liv, oavsett yrke eller social status. Att våga prata om det hjälper till att ta bort stigmat som är förenat med psykisk ohälsa av alla dess slag. Att prata, bli lyssnad på och förstådd skingrar det mörka. För mig är styrka att visa sårbarhet, något av det mest skrämmande som finns, inte att ta den enkla vägen och stänga av sitt känsloliv.

 

Nu är det fullt fokus på träning och bokskrivande, kanske jag uppdaterar denna försummade blogg lite oftare, på begäran av några fina vänner.

 

 

 

Och för att citera en av mina favoritförfattare: