Vi är människor, alltså jämför vi oss med varandra. Denna jämförelse leder ofta till en känsla av under- eller överlägsenhet. När vi känner oss bättre än andra får vi en kick, blir fåfänga och osympatiska. Om vi istället känner oss underlägsna krymper vi och känner bitterhet och vanmakt.
När jag är hos min pappa går jag ibland in på hans Instagram för att se ifall jag fortfarande gjort rätt val med att radera mitt eget konto. Och varenda gång blir jag ännu mer övertygad om att jag gjort helt rätt. Nu när jag fått
distans ser jag hur folk febrilt kämpar för att visa upp sin redigerade bild av verkligheten för varandra, som i en sorts tävlan. Trots att jag ofta känner till det icke-perfekta som gömmer sig bakom fasaden.
När jag skalade av sociala medier och mer aktivt valde vilka bilder, värderingar och åsikter jag matades med så försvann även känslan av jämförelse. Och när dimman skingrades märkte jag i vilken utsträckning jag jämfört mig med andra och hur
detta påverkat mig. Att pendla mellan olika grader av hybris och självförakt mår ingen av oss bra av i längden, ändå är det vad de flesta av oss, mer eller mindre medvetet, ofta gör.
När vi jämför och kategoriserar avskärmar vi oss från andra och blir som små öar. Och jag tror att vi ofta gör det per automatik och därför har svårt att identifiera de känslor som dyker upp. När jag såg detta mönster hos mig själv blev det lättare
att bryta det, fast jag får fortfarande påminna mig själv ibland när automatiska tankar dyker upp.
Vi lever i ett samhälle som uppmuntrar till jämförelse och efterföljande känslor av underlägsenhet och otillräcklighet, som gör att vi konsumerar ännu mer för att nå "idealbilden" och då känna oss värdefulla, inkluderade och tillräckliga.
Om vi ser inåt en stund, istället för att scrolla flöden eller förlänga ögonfransar, tror jag att dimman skingras något. Då ser vi tydligare hur vi låter samhället manipulera oss och hur jämförelsen med andra påverkar vårt mående i en negativ
riktning.
